Sunset för Mac

Följ vägen till Solnedgången

Om du vet något om Sunset är den första frågan du kan ställa dig, om det är ett spel eller en interaktiv konstverk. Men den mer intressanta frågan är om det är bra eller inte.

Inställda på sina sätt

Utvecklaren Tale of Tales har länge flirtat med spel som en konstnärlig medium. De har erbjudit riktninglös avkroppsliggande med Fatale, kontemplation av existens med Vanitas och sagoskräck i The Path (enligt min mening deras bästa verk). Men medan dessa varierade i framgång som spel, var de alltid intressanta, ett mönster de fortsätter med Sunset.

Du spelar som Angela Burns, en ung svart amerikansk kvinna, år 1972. Hon finner sig fångad i Anchuria, ett sydamerikanskt land på gränsen till revolution. Genom att ta ett jobb som städare åt en politiskt uttalad konstsamlare, Gabriel Ortega, blir hennes historia sammanflätad med hans och landets framtid.

Låter det som ett spel? Tja, egentligen inte, men det är ingen kritik. För medan detta är en förstapersonsberättelse om militärkupper och revolution, är det inte Call of Duty, istället är det en intensiv reflektion av händelserna bakom kulisserna - små akter av hjältemod och trots.

Varje vecka besöker du lägenheten i en timme från fem till sex på kvällen (ja, Sunset), och måste utföra några uppgifter som ges till dig på en post-it-lapp. Du rör dig runt i huset i förstaperson, men kan bara interagera med specifika föremål. Eller inte - för du har valfrihet. Du väljer att inte göra saker, eller göra extra uppgifter för att göra huset mer hemtrevligt. Så, medan det spelas som ett spel är de vanliga konsekvenserna av misslyckande borttagna.

Även om uppgifterna är vardagliga är de alltid unika - och om du är en spelare är du förmodligen hårdkodad att försöka slutföra dem. En dag kanske du måste hitta och posta ett brev, medan en annan dag kommer du att kontrollera Ortegas militärdokument för att kopiera dem åt motståndsrörelsen.

Konsten av solen

Varje gång du utför en uppgift går mer av timmen, så vissa dagar kan det vara en utmaning att slutföra allt på listan, men vanligtvis har du tid över. Till en början fyllde jag min extra tid med att städa och se till att kalendern var inställd på rätt datum. Men senare i spelet - när alternativen var mer begränsade - började jag låta Angela lära sig spela piano och föra dagbok så att jag kunde lära mig mer om livet utanför lägenheten.

Ibland passerar du en spegelbild och ser Angela. Här kommer hon att kolla sitt hår eller titta på händelser utanför lägenheten. Detta är en intressant användning av Tale of Tales teknik. I deras tredjepersonsspel, The Path, skulle varje karaktär reagera olika på det område de befann sig i beroende på deras intressen. Här reagerar dock Angela olika beroende inte bara på var, utan också när hon ser sig själv.

När saker förändras i världen förändras också lägenheten. Ortega förvärvar konst, dörrar låses, lojaliteter förändras och kriget fortsätter, vilket ändrar utseendet och känslan av spelet. Även tid på dygnet förändrar lägenheten, med de trendiga 70-talsfärgerna i lägenheten som förvandlas till levande röda och vinröda när solen går ner - en vacker effekt.

Och det är någonstans i allt detta som spelet finns. Att hitta varje interaktion, fylla i varje dagboksinlägg och bestämma vad man ska göra och hur man känner sig när skräcken vecklas ut utanför. Dessutom måste du överväga ditt engagemang i allt detta på grund av dina interaktioner med Ortega och motståndsrörelsen.

Har solen gått ner?

Solnedgången är långsam, metodisk och introspektiv - mer en radiobok eller interaktiv konst än ett spel. Men, hur du än definierar det, är det underbart. Det ger dig tillräckligt med aktivitet för att få dig att känna dig involverad i händelserna i det krigshärjade Anchuria. Med vackert röstarbete som känns som att Angela läser från sin dagbok kommer denna kusliga och känslosamma berättelse att absorbera dig om du tillåter det.