Sunset för Windows

Följande väg till Solnedgången

Om du vet något om Sunset, är den första frågan du kan ställa dig själv, om det är ett spel eller en interaktiv konstverk. Dock är den mer intressanta frågan om det är bra.

Förankrad i sina sätt

Utvecklaren Tale of Tales har länge flörtat med spel som en konstnärlig medium. De har erbjudit riktningslös avkroppsliggande med Fatale, reflektion över existens med Vanitas, och sagoskräck i The Path (enligt mig deras bästa verk). Men medan dessa varierade i framgång som spel, var de alltid intressanta, ett mönster de fortsätter med Sunset.

Du spelar som Angela Burns, en ung svart amerikansk kvinna, år 1972. Hon finner sig fångad i Anchuria, ett sydamerikanskt land på gränsen till revolution. Genom att ta ett jobb som städare hos en politiskt uttalad konstsamlare, Gabriel Ortega, flätas hennes historia samman med sin arbetsgivares och landets framtid.

Låter det som ett spel? Tja, det är det egentligen inte, men det är inte en kritik. För medan detta är en förstapersonsberättelse om militärkupper och revolution, är det inte Call of Duty, istället är det en intensiv reflektion av händelser bakom kulisserna - små handlingar av hjältemod och trots.

Varje vecka besöker du lägenheten under en timme från fem till sex på kvällen (ja, Sunset), och måste utföra några uppgifter som ges till dig på en post-it lapp. Du rör dig runt i huset i förstaperson, men kan bara interagera med specifika föremål. Eller inte - för du har frihet att välja. Du väljer att inte göra vissa saker, eller gör extra uppgifter för att göra huset mer hemtrevligt. Så, även om det spelas som ett spel är de vanliga konsekvenserna av misslyckande borttagna.

Även om uppgifterna är vardagliga, är de alltid unika - och om du är en spelare är du förmodligen hårdkodad att försöka slutföra dem. En dag kan du behöva hitta och posta ett brev, medan en annan dag kommer du att gå igenom Ortegas militärdokument för att kopiera dem åt motståndsrörelsen.

Konst av solen

Varje gång du utför en uppgift, passerar mer av timmen, så vissa dagar kan det vara en utmaning att hinna med allt på listan, men vanligtvis har du tid över. I början fyllde jag min extra tid med att städa och se till att kalendern var inställd på rätt datum. Men senare i spelet - när alternativen var mer begränsade - började jag låta Angela lära sig piano och föra en dagbok så att jag kunde lära mig mer om livet utanför lägenheten.

Ibland passerar du en spegel och ser Angela. Här kommer hon att kolla sitt hår eller titta på händelser utanför lägenheten. Detta är ett intressant tillvägagångssätt från Tale of Tales teknik. I deras tredjepersonsspel, The Path, skulle varje karaktär reagera olika på det område de befann sig i beroende på deras intressen. Här dock, reagerar Angela olika beroende inte bara på var, utan också när hon ser sig själv.

När saker förändras i världen, förändras även lägenheten. Ortega skaffar konst, dörrar låses, lojaliteter förändras, och kriget fortsätter, vilket alla förändrar spelets utseende och känsla. Även tid på dagen förändrar lägenheten, med de trendiga 70-talsfärgerna i lägenheten som förvandlas till levande röda och mörkröda när solen går ner - en vacker effekt.

Och det är någonstans i allt detta som spelet ligger. Att hitta varje interaktion, fylla i varje dagboksinlägg, och besluta vad man ska göra och hur man känner när fasorna utspelar sig utanför. Dessutom måste du överväga ditt engagemang i allt detta på grund av dina interaktioner med Ortega och motståndsrörelsen.

Har solen gått ner?

Solnedgången är långsam, metodisk och introspektiv - mer radioberättelse eller interaktiv konst än spel. Men, hur du än definierar det, är det underbart. Det ger dig tillräckligt med aktivitet för att få dig att känna dig engagerad i händelserna i det krigshärjade Anchuria. Med vackert röstarbete som får det att kännas som att Angela läser från sin dagbok, kommer denna skrämmande och emotionella berättelse att absorbera dig om du tillåter det.